Sammanfattning

Redaktör för Västerbottens-Kuriren 1902-1926, landshövding i Västerbotten 1931-1942, en av dem som bildade Frisinnade Landsföreningen 1902 och av dem som bildade en lokal partiförening i Västerbotten följande år, riksdagsledamot (liberala samlin

Fullständig text

Gustav Rosén föddes i Sävsjö i Småland. Fadern var järnvägstjänsteman och familjen hade elva barn. För att skaffa sig utbildning tog Gustav, efter genomgången folkskola, värvning och blev 1897 underofficer. Ett år senare lämnade han som 22-åring det militära för en anställning som schaktmästare vid järnvägsbygget Gällivare-Riksgränsen, Ofotenbanan. Under ett drygt år levde han bland rallare i den norrländska ödemarken. Sina erfarenheter från banbygget publicerade Rosén 1902 under titeln ”Förhållanden och missförhållanden vid Ofotenbanan”. Han befann sig då i Umeå, där han börjat medarbeta med insändare och artiklar i den frisinnade tidningen Västerbottens-Kuriren.

Tidningen hade i den högerdominerade staden etablerats som en motvikt till högerpressen och förde en hård kamp för sin överlevnad. År 1902 blev Rosén tidningens redaktör och dess ansvarige utgivare. Sedan ledningen lyckats avvärja ett försök att föra över den konkursfärdiga tidningen i högerhänder, köpte Rosén aktierna till deras nominella värde och blev tidningens ägare. Tidningen blev ett språkrör för Roséns politiska strävanden.
Demokratiseringen av den kommunala rösträtten 1909 banade väg för Roséns inval i Umeå stadsfullmäktige år 1910. Redan 1905 hade Umeå på hans initiativ fått en årlig Barnens dag vars inkomster blev ett komplement till kommunens fattigvård. Utbildning för jordbruk och trädgårdsskötsel, nyodling och egnahemsrörelse stod sedan högt på hans lokala dagordning. Som skribent och som kommunalman kontrollerade och kritiserade han överheten. Tryckfrihetsåtalen blev många. Ett åtal väckt 1915 avsåg ärekränkning av stadsfiskalen i Umeå. En jury bestående av tre politiska motståndare dömde Rosén till 3 månaders fängelse och 2 000 kronor i böter. Fängelsestraffet avtjänades 1916. När han lämnade fängelset hälsades han med jubel av en tusenhövdad folkmassa.
Som riksdagsman informerade Gustav Rosén om sin norrländska verklighet i anföranden från riksdagens talarstol, men också genom egenproducerade filmer, utställningar och riksdagsresor i Norrland. Hans politiska krav avsåg bättre kommunikationer, kontroll av överheten, reformer som gagnade jord- och skogsbruk och nykterhet. Som statsrevisor vitaliserade Rosén den kontrollmakt som utövades av Riksdagens revisorer.

Gustav Rosén omvandlade sina personliga erfarenheter – i första hand från livet med rallarna – till politiska krav. Under en exceptionellt kall vinter hade han sett undermåliga bostäder, stor fattigdom och spritmissbruk i väglöst land. Han såg eländet men också möjligheten till bättre förhållanden och ett rikare liv. Som journalist och politiker arbetade han för bättre villkor för den norrländska befolkningen. Han förenade en stark rättskänsla med ett betydande civilkurage. Som landshövding blev han en patriark av gamla stammen. Inte sällan gav han ett personligt stöd till enskilda personer. Hans modell var hjälp till självhjälp.

Gustav Roséns minnesanteckningar publicerades postumt under rubriken I koja och residens. Minnen (Stockholm 1943). Sonen Stellan Rosén har skildrat sin far i Ernst Malmberg (red.): Min far – Trettio svenska män och kvinnor om sina fäder (Uppsala 1948). Ett personporträtt av senare datum ”Gustav Rosén, en frisinnad norrlandspatriot”, skrivet av Kersti Ullenhag, återfinns i Riksdagens revisorer under två sekler (Stockholm 2003). En byst av Rosén finns på Rådhusesplanaden i Umeå.

Kersti Ullenhag
kerti.ullenhag@ekhist.uu.se