Adlersparre, Sophie

Sophie Adlersparre (född Leijonhufvud) var engagerad i många projekt som syftade till att stärka kvinnornas ställning i Sverige. Hon samarbetade med Fredrika Bremer och blev hennes främsta arvtagerska som kvinnorörelsens portalfigur. Hennes motto var ”Kvinnan behöver arbetet och arbetet behöver kvinnan”.

Sophie föddes i Helgerum söder om Västervik och flyttade till Stockholm efter faderns död 1858. Hon startade 1859 Tidskrift för hemmet tillsammans med Rosalie Olivecrona (född Roos) som ett organ för att driva kvinnofrågor. Efter nio år tog Sophie själv över tidskriften. Fredrika Bremer var en av skribenterna i tidskriften. Sophie kom genom den även i kontakt med flera unga kvinnliga författare. Hon fick betydelse för bland annat Victoria Benedictsson, Ellen Key och Selma Lagerlöf.

Sophie grundade flera inrättningar av filantropisk och kvinnoemancipatorisk art. På 1860-talet startade hon bland annat söndags- och aftonskola för arbetarklassens döttrar, renskrivningsbyrå, Föreningen för frivillig sjukvård i fält (föregångare till Röda Korset) och Stockholms läsesalong för damer. Hon var medgrundare till Handarbetets vänner 1874 som skulle främja det kvinnliga handarbetskunnandet.

År 1869 gifte sig Sophie med Axel Adlersparre som hade fem barn från ett tidigare äktenskap. Han var sjöofficer och en framträdande liberal riksdagsledamot, engagerad bland annat för frihandel och religionsfrihet. Axel uppmuntrade Sophies samhällsengagemang.

Sophie var starkt influerad av John Stuart Mills bok Kvinnans underordnade ställning. Hon hade också tagit intryck av Erik Gustaf Geijers personlighetstanke, alltså att alla människor har en unik personlighet och unika möjligheter att utvecklas.

Sophie Adlersparre var initiativtagare till Fredrika Bremer-förbundet som grundades 1884 och hon intog där en ledande roll till sin död. Tidskrift för hemmet omvandlades 1885 till föreningens tidskrift Dagny (från 1914 Hertha) med Sophie Adlersparre som redaktör. Föreningen skulle, enligt Sophie, arbeta i ”sansad liberal anda” utifrån en ”sant frisinnad” uppfattning. Den skulle utgöra ett samarbetsprojekt mellan kvinnor och män – även män ingick i föreningens ledning – och syftet var att skapa insikt om kvinnans underordnade ställning i samhället och att ge kvinnor redskap att förbättra sin situation.

År 1885 utsågs hon, tillsammans med skolföreståndaren Hilda Casselli (rektor för Statens normalskola) till ledamot i kommittén för undersökningen av Sveriges flickskolor. De blev därmed de första kvinnorna i Sverige som utsågs till en statlig utredning. Kommittén betonade utbildningens betydelse för kvinnors livschanser och den förordade samundervisning mellan pojkar och flickor, vilket väckte uppseende.

Anders Johnson
anders@skriftstallet.se